Tuesday Troubles

 
Dagens plan att jogga Welle lite lugnt i ridhuset inför morgondagens träning gick ju rakt åt pipsvängen när de ringde från stallet vid lunchtid och sa att Welle hade kolik. Han har aldrig haft kolik under de knappa tre åren jag haft honom och jag vet inte om han haft det innan heller. Vi har en dryg halvtimme enkel väg till stallet och under de minutrana hann jag föreställa mig alla hemska scenarion; hur Welle skulle behöva buköppnas eller avlivas.
 
Stackars Welle var riktigt dålig när vi väl kom till stallet; väldigt hängig, kallsvettades, skakade och ville lägga sig ned. Alla snälla stallkompisar som promenerade med Welle innan vi dök upp berättade också hur han hade gnäggat ynkligt och vilat huvudet på den personen som höll i grimskaftet. Han var så dålig att det aldrig hade gått att ställa honom på en transport.
 
Jag vet inte hur många varv i ridhuset vi gick i väntan på distriktsveterinären. Efter en vilopaus i boxen där Welle först bara stod med huvudet in mot ett hörn med sedan piggnade till tog jag ut honom en gång till för att gå en sväng runt gårdsplanen så vaknade Welle till liv ordentligt. Helt plötsligt var han pigg, bus-ruskade på huvudet, gnäggade, spände upp sig och travade på stället.
 
När veterinären kom var Welle helt som vanligt, lugn och hungrig. Han var aldrig förstoppad och eftersom han blev så pass bra på så kort tid kan han inte ha haft en speciellt allvarlig kolik, men Welle själv (och därför också hela stallet) var övertygad om att han var döende. Så dagens lärdom var alltså att min häst är en riktig dramaqueen med en låg smärttröskel.

0 Kommentarer





Kom ihåg